Alla pratar och skriver om Lars Vilks och hans rondellhund i dessa dagar så då vill jag också göra det. Jag såg Lars Vilks i Debatt igår. Han är rätt kul. Antingen är han naiv som ett litet barn eller så är han en medvetet utstuderad provokatör. Mig spelar det ingen roll. Jag gillar båda sorterna. Hur än det är med den saken så är karln onekligen mycket intelligent. Och det måste man ju också gilla hos en människa.

I Debatt diskuterades frågan (den där gamla utjatade) hur lång man får gå i yttrandefrihetens namn. Det var den här rondellhunden som diskuterades:

Inom islam är hunden ett orent djur och dessutom får man inte avbilda Mohammed. Det är en regel som gäller muslimer. Men gäller den icke-muslimer? Nej, det gör den inte. Såklart. Man kan väl säga så här - gud finns förmodligen inte. Jag säger inte att gud med all säkerhet inte finns så därför kallar jag mig agnostiker och inte ateist. Ungefär på samma sätt som tarotkort är gud förmodligen ren hocus pocus. Och astroligi. Och spådamer. Det märkliga är att man helt fritt får häckla, håna, och göra sig lustig på bekostnad av människor som tror på spöken, spådomar, stjärntecken och annat paranormalt. Men inte med Mohammed. I mina ögon är det ungefär lika troligt att gud finns som att en spåtant kan se in i framtiden. Därför likställer jag dessa två. Man kan skämta bäst man vill om båda.

Lars Vilks har också gjort en judesugga. Den sser ut såhär:


Han beskriver den på följande sätt:

Modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar.

Blir jag kränkt av den här teckningen? Nej, inte det minsta. Jag tycker att den är skojig. Lars Vilks är en lite tokig konstnär som ser som sin livsuppgift att testa gränser. Det sistnämnda kan jag identifiera mig med.

Och bara för att toppa det hela vill jag berätta en rolig historia jag lärde mig när jag bodde i London. Här kommer den, översatt till svenska:

En pedofilfarbror och en femårig flicka går hand i hand genom skogen, mitt i natten. Det är mörkt och det hörs en massa läskiga, oidentifierbara ljud.

       - Farbror, farbror, jag är rädd, säger den lilla flickan.
Pedofilen svarar:
      - Vad fan är du rädd för? Det är ju jag som måste gå tillbaka själv.

Ha ha ha. Den kan jag garva ihjäl mig åt fast jag är mamma till en liten flicka. Varför? Jo, för att det är en fiktiv historia. Inte på riktigt. Precis som en rondellhund och en judesugga som är en produkt av någons fantasi. Med andra ord inget att bli rädd för eller kränkt av.

Och även om många av er tycker att historien om pedofilen och flickan är förskräckligt dålig, osmaklig (den är djupt osmaklig och det är precis det som gör den kul) och kränkande så kan ni inte förbjuda mig att berätta den eller hota mig till livet för att jag gör det.

Är vi överens?